Under våren begav jag mig från Stockholm till Bosnien-Hercegovina för ett fotoreportage. I slutet av juni kom numret av Expo som jag fotograferade för. Reportaget handlar om folkmordet i Srebrenica, och under några dagar träffade jag och en reporter bosnier som på ett eller annat sätt fallit offer för folkmordet. Men även serber som försökte få igång en diskussion kring grymheterna under kriget – personer som bemöttes med tystnad eller blev paria i ett samhälle som fortfarande präglas av stark nationalism.
Men det starkaste intrycket var mötet med Fadila vars man och son mördades efter att ha flytt undan serbiska styrkor som intog Srebrenica. Tillsammans med många tusen andra sökte de tillflykt hos de nederländska FN-trupperna som hade en bas i närheten. Men FN-trupperna valde att lämna basen. De kommande dagarna genomfördes folkmordet i Srebrenica där 8 000 personer mördades.
Det var svårt att vara professionell när Fadila inne i den gamla FN-basen berättade om sin familjs öde. Både jag och den bosniske översättaren hade svårt att hålla tårarna borta. Hennes berättelse blev obarmhärtigt påtaglig, och den skiljevägg mellan mig och verkligheten som kameran som brukar utgöra, raserades.
Det är samtidigt hoppfullt att många vi träffade talade om försoning. En försoning som uppgavs var möjlig, men som självklart skulle ta tid. Det var inte det mångkulturella Bosnien som var ett undantag – det hade existerat långt innan drömmarna om nationalism och etnisk homogenitet. Undantaget var snarare idéerna om att samexistens skulle vara något omöjligt, och att områden måste rensas från icke önskvärda folkgrupper, där bosniska muslimer beskrevs i hotfulla termer.
Resultatet av de nationalistiska tongångarna blev etnisk rensning och folkmord. Något som kan var värt att komma ihåg när partier i Sverige och Europa kallar sig för nationalister och beskriver muslimer som ett hot.
