Tess Asplund blev internationellt känd efter att hon utmanat Sveriges mest våldsamma nazistgrupp med armen i en salut till Nelson Mandela. Själv satt jag i ett gäng dagar och besvarade frågor från journalister runt om i världen – från Norge till Colombia. Jag lyckades knappt röra mig hemifrån eftersom mobilen ringde konstant. Fotografiets genomslag var för mig helt oväntat och försatte mitt liv i ett tillfälligt kaos.
Så, vad hände egentligen? Låt oss resa tillbaka till Borlänge 1 maj. Jag var på plats som fotograf för tidningen Expo tillsammans med bland annat en reporter. Det är långt ifrån första gången jag har fotograferat demonstrationer som denna. Men denna gång var lite speciell.
För det första så hade de militanta antifasciterna uteblivit. Längs demonstrationsstråket fanns snarare clowner och personer med banderoller. Sannolikt fanns några som polisen fick avhysa, men det skedde färre sammandrabbningar än vad som förekommit vid liknande tillfällen. Min skyddshjälm var för säkerhetsskull med, men åkte aldrig på.
Ut i gatan klev en kvinna som jag senare lärde känna som Tess Asplund, och ställde sig framför ledargarnityret med höjd näve. Min första reaktion var att nu kan vad som helst hända. Kvinnan spände ögonen in en av ledarna för nazistgruppen i en slags blickarnas kamp. Jag brände av ett gäng foton och kort därefter blev hon bortföst.
Jag insåg inte då vilken uppmärksamhet bilden skulle få de närmsta dagarna. Snarare kollade jag snabbt igenom fotona på plats och blev en smula missnöjd. I bakgrunden rörde sig en person med ungefär samma färg på kläderna som Tess varför hennes arm och näve “flöt ihop” med bakgrunden. Det var först när jag kom hem som jag fann en bild som funkade.
Foto som berör
De närmsta dagarna efter publiceringen blev hektiska. Eller kanske snarare kaotiska. Jag gjorde intervjuer för medier som CNN, BBC, The Guardian, Vanity Fair, någon fransk talk show och ett gäng andra. Det var uppenbart att fotot berörde på ett sätt som jag aldrig förutspått. Fotot blev även en Twittersuccé där allt från J K Rowlings till Utrikesdepartementet retweetade fotot.
Orsaken till det stora genomslaget kan säkert förklaras på många sätt. Min personliga reflektion är Tess försatte sig i en situation som hon inte kunde vinna. Nazisterna var större, starkare och vana vid våld. Likväl ställde hon sig där och spände ögonen i en övermäktig fiende i en hopplös kamp. På så sätt berör fotot och skapar sympati.
Det ledde i sin tur till att nya versioner av fotot började dyka upp – teckningar, bilder, GIFar m.m. Några riktigt snygga, andra riktigt roliga.
Trollen vaknar
Den virala spridningen uppskattades däremot inte av alla. I ett tidigt stadium vaknade nättrollen. Det var till synes en blandning av personer med olika anknytning till extremrörelser som lanserade konspirationsteorier. Det första påståendet gjorde gällande att bilden var ett montage. Jag hade alltså satt ihop olika foton i Photoshop. Den konspirationsteorien blev snabbt ohållbar.
Då lanserades idén att jag och Tess Asplund kände varandra vid fototillfället och hade gjort upp om att ställa sig i vägen för nazisterna. Som “bevis” anfördes en debattartikel i tidningen Metros webbupplaga som undertecknats av Mattias Järvi och Tess Asplund.
Under deras bilder i anslutning till debattartikeln står “Foto: David Lagerlöf/Privat”. Enligt konspirationen skulle jag alltså ha känt Tess Asplund sedan tidigare, eftersom jag tagit en bild på henne. Men den som tänker efter någon sekund förstår att “David Lagerlöf” gäller fotot till vänster på Mattias Järvi. “Privat” gäller således fotot till höger på Tess Asplund, och är någon annan som tagit. Att så var fallet blev övertydligt när några på Twitter rotade fram pappersversionen av samma artikel.
Men skam den som ger sig – fortfarande hävdar personer att vi i hemlighet kände varandra och att bilden är arrangerad. Låt oss stanna upp och begrunda den tanken. Tänk om det faktiskt var så att vi planerade allt detta från början – att jag och Tess hade ett hemligt möte där vi planerade ett foto som skulle få viral spridning världen över. Där vi alltså kunde förutse vilken viral succé en bild, där hon ställde sig framför en grupp nazister med en Nelson Mandela-hälsning, skulle få? Rent krasst skulle det innebära att vi är helt otroliga PR-genier.
Och så är det förstås inte. Jag är inget PR-geni. Och nej, vi hade inget hemligt möte. Men för trollen handlar det sällan om rim och reson. Det handlar snarare om tro och vilja att det ska vara på ett sätt som passar deras världsbild. Och där får logik och sunt förnuft stryka på foten.
För flera av trollen måste det även vara smärtsamt att se hur deras noga planerade och genomförda demonstration blir ihågkommen som den dagen en antirasist ställde sig i vägen. Den tilltänkta propagandasegern uteblev på grund av en ensam kvinna som trotsade 300 nazister.
Fotografiets roll
Fotot på Tess Asplund reser en annan intressant fråga som flera journalister och fotografer tagit upp – fotografiets roll och betydelse. Vi lever i en tid där redaktionerna skär ner på fotografer. Samma redaktioner talar sig gärna varma om betydelsen av sociala medier som ett sätt att nå ut.
Men för att slå igenom det sociala bruset så måste du ha ett bra bildmaterial. Text i all ära, men bra foto eller film går sällan att slå. Och om man tänker på alla budskap som man bombarderas av i sociala medier så ges varje budskap extremt kort tid att fånga ett intresse. Statistiken i sociala medier bekräftar det alla redan vet – bild är grejjen. Därmed framstår det som att många redaktionsledningar talar “nya medier” men förstår inte dess villkor.
Som avslutande ord tänkte jag nämna att Haga Pizzeria, vars logga skymtar i bakgrunden av fotot, ska ha haft försäljningsframgångar. Noterade följande på Linkedin:
”I´ve just had a word with the chain smoking pizza chap and he tells me his pizza sales are booming. There´s a silver lining here…”
