En veckas motorcykel genom delar av Vietnam är oslagbart. Som fotograf ger det lysande fototillfällen – allt ifrån krigets amerikanska flygbaser till fantastiskt vacker regnskog och medicin gjord på skorpioner. Resultatet blev kamera sprängfylld med fotografier, en öm bak och en sjuhelsikes massa intryck.
Det var med en viss bävan jag klev på motorcykeln och fäste kameran runt halsen. Packningen surrades fast baktill och sedan bar det av ut i trafiken i Nha Trang, en av Vietnams utpräglade festorter. Trafiken i Nha Trang är visserligen inte lika galen som i Saigon och min motorcykelförarare, Mr Huy, var en erfaren biker runt 40. Men för en Stockholmare som irriterar sig på att bilar inte respekterar övergångsställen, är Vietnam lite av en mardröm. Där ses övergångsställen mest som streck på gatan av oklar betydelse.
Men Huy kändes som en säker förare och snart kunde jag fokusera på fototillfällen. Faktum är att har han kört turister i 15 års tid och ingår i gruppen Easy Riders som arrangerar just motorcykelfärder. Och det märktes. Under de sex dagarna använde han inga kartor, trots att mycket av färden gick via småvägar. Han visste utantill vart varenda attraktion, matställe och vacker vy fanns.
Enligt Huy började Easy Riders med ett fåtal personer som körde turister. Men efter att Lonely Planet uppmärksammat dem räckte förarna inte till. Antalet växte och Easy Riders kan numera ta större grupper. Mellan de längre resorna arbetar de som transportörer i städerna – de där smått irriterande motorcyklisterna som ständigt kastar ur sig: ””where are you going?””, ””cheap ride”” och inte förstår vitsen med att bara vara ute och gå. För mig var Mr Chin en av dessa. Visserligen med ett originellt utseende – en krigshjälm på huvudet och militärbyxor. På frågan vart jag skulle svarade jag ””ingen aning””, och lade till med ett leende.
Därmed brukar saken vara avslutad. Men istället föll jag för det simplaste försäljningstricket. Chin plockade upp en bok och bad mig översätta från svenska. Boken innehöll handskrivna vitsord från resenärer som åkt med honom. Lite för sent insåg jag vilket simpelt försäljningsknep jag råkat ut för, och hur jag föll pladask för det. Samma eftermiddag kollade jag upp Easy Riders på internet, betalade reseavgiften och bokade om hotellet i Da Nang – min nästa destination. Nu skulle jag se det riktiga Vietnam bortom turistfällor, barer och försäljare.
Nästa dag bar färden av med Huy som förare. Det första jag slogs av var hur gott kaffet och maten smakade utanför turiststäderna. Den godaste måltiden åt jag på ett lokalt hak i obygden för ca 10 kronor inklusive vatten på flaska. Den enkla måltiden bestod av kyckling och ris men var något alldeles extra. Varför kaffet smakade bättre menade Huy berodde på att det var starkare utanför turistorterna. Tillsammans med den söta rismjölken påminde smaken om mörk chocklad.
Fotograf på småstadssafari
Flera av städerna och byarna verkade inte ha någon vana av turister. Faktum är att majoriteten vietnameser lever på landsbygden och inte i städerna. Och städerna vi besökte var inte ett resmål för den genomsnittliga turisten. Det var det ””riktiga Vietnam”” menade Huy.
I dessa städer var rollerna ombytta och fotograferandet fick sig ett avbräck. Det var jag som var det exotiska inslaget i stadsbilden, jag som studerades istället för att studera. Ögon följde mig, ord viskades och skratt utväxlades. En och en annan kom fram för att öva engelska medan ungar glatt ropade ””hello!”” Som fotograf vill jag vara den som iakttar, nu blev jag istället ett udda inslag i vardagen.
Generellt var inte städer det vi besökte mest. På agendan stod allehanda sevärdheter, en del spännande, andra mindre intressanta. Bland dem en av USAs gamla flygbaser under kriget där större strider ägt rum, en sjö i en vulkankrater, religiösa platser, monument över stupade viet cong-soldater, mark som förgiftats av USAs besprutningsmedel Agent Orange m.m.
Men mest fascinerande var snarare själva färden, timmarna på motorcykeln, där vi passerade risfält, slitna byar, plakat med ””Uncle Ho’s”” visdomsord, kaffeodlingar och smärtsamt vackra vyer över gröna dalgångar – allt det där som ger en känsla för landet, folket och levnadsvillkoren. Och som självklart blev dokumenterat med en uppsjö fotografier.
Samtidigt stack några av sevärdheterna ut. Ett exempel var i Hoa Thang där en avstickare gjordes till den lokale ””medicinmannen””. Tveksamt om han kallade sig det, men hans brygder var minst sagt intressanta. I en låda hade han två boaormar som han glatt släppte ut. Hans dotter på några få år verkade överförtjust men fick hålla sig bakgrunden. När ormarna ömsade skinn tillverkade han hudmedicin av resterna.
Men inte nog med det. Även skorpioner var en lukrativ affär. I en glasburk med gulaktig vätska låg döda skorpioner i mängder. Vätskan som enligt medicinmannen skulle smaka whisky fungerade som viagra, fast bättre. Vilken inverkan brygden hade på levern är oklart. I ett akvarium utan vatten levde skorpionerna tills de var dags att bli potensmedel. Utan att tveka placerade Huy en i handen och uppmanade mig att fotografera. ””Deras stick är inte farligare än att man får ont i armen””, intygade han.
Möte med tropiska småkryp
Landskapet vi passerade via ändlösa småvägar var grönt. Risfält byttes mot the-odlingar och sedan peppar- och kaffeodlingar. Gröna buskar växte smakfullt på röd jord, perfekt för en stunds fotografering. När färden begav sig upp mot bergen byttes odlingarna mot regnskog och gigantiska träd. Här fanns även delar av den ursprungliga Ho Chi Minh trail som användes av viet cong för att ta sig söderut under kriget, och som ideligen bombades av amerikanska styrkor.
I bergen övernattade vi under enklare förhållanden på en stenhård säng med myggnät. Nätet höll inte bara myggorna borta utan även kryp av allehanda slag – spindlar, flygande skalbaggsliknande insekter och de största gräshopporna jag någonsin sett. Särskilt badrummet delades med ett helt ekosystem.
Under kvällen brakade vädret loss som en markering att vi endast var besökare i den vilda naturen. Ett tropiskt spöregn forsade ner som om någon hällde en hink vatten över området. Blixtar avlöste varandra i hög takt och följdes av mäktiga dån. Under ett tak satt vi med varsin öl och beundrade vädrets makter. Det var en lämplig avslutning på en fantastisk motorcykeltur.
Som slutord kan jag starkt rekommendera Easy Riders. Det är ett fenomenalt sätt att se det ”riktiga” Vietnam. Självklart finns risker med att åka motorcykel. Men det gäller främst i städerna där trafiken är smått galen. Utanför städerna är saken en annan. Gillar du att fotografera är det ett perfekt färdmedel! Men se till att hyra en förare även om du kört motorcykel i Sverige. I Vietnam gäller andra trafikregler…
Kolla även in Galna fotografier i Saigon.
