”De har hittat min bror” berättar bosniaken Salko Mujcinovic. Platsen är en förort till Sarajevo i augusti förra året. Jag var där som fotograf tillsammans med journalisten Annika Hamrud för ett reportage till tidningen Expo. Dagen efter skulle det bära av till Srebrenica och minnescentret Potocari. Minnescentret är bland annat en gravplats för de som blev offer för folkmordet på bosniska muslimer under kriget, åtminstone de som har återfunnits. Fortfarande hittas massgravar och identifiering av benrester pågår än.
”Jag lever på kaffe och cigaretter”, berättar Salko. Han menar att det är jobbigt att tala om det som har hänt. Hans ansikte är tärt, blicken tom och han ryser när han berättar sin historia. För 17 år sedan flydde Salko från Srebrenica när serbiska styrkor närmade sig. Han och en av hans bröder tillhörde de runt 3 500 personer som lyckades ta sig levande till Tuzla. Men ytterligare två av hans bröder kom aldrig fram.
Samtidigt tog massor av människor sin tillflykt till Potocari där den nederländska FN-styrkan hade sitt högkvarter i en gammal batterifrabrik. Flera tusen samlades i hopp om skydd. Men förgäves.
Istället såg FN-styrkorna på när de bosnienserbiska soldaterna delade upp kvinnor och män. Män och pojkar mellan ca 13 och 70 kördes bort för att dödas. Övriga transporterades iväg i bussar till Bosnienkontrollerade områden.
De kommande dagarna dödades över 8 000 män, i ett planerat folkmord, i Europa.
